Ibland korsar ni min väg och ställer om mitt sikte.
Jag gillar det.
Det är lite av en förälskelse som ruckar på tillvaron.
Men den trevan som man vet är för gallerierna, det är ett spel som man på något sätt inte kan vara utan.
Ett sökande, ett tafatt försök att hålla sig.
Allra helst skulle man vilja skita i fasaden och gå på djupet, men det är svårt.
Det känns som ett armstöd mellan två säten på en biograf, när man helst vill krypa närmare och känna och lära känna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar